”Att åldras är att förfalla”, läste jag någonstans.
Tja jag kan inte annat än att hålla med. Undan för undan blir man tunnhårigare, långsammare och skruttigare. Sladdrigheten sprider sig i kroppen likt ogräs på gården och det börjar hänga lite här och lite där.
I halsen till exempel.
I takt med att vi åldras förslappas även väggarna i svalget och den mjuka delen av gommen blir allt sladdrigare. Detta innebär en högre sannolikhet för snarkning. När vi somnar slappnar musklerna i svalget av och tungan sjunker bakåt – speciellt om vi sover på rygg. Då kan det bli så trångt att hela härligheten börjar vibrera och det enerverande snarkljudet uppstår.
Vilket har hänt för mig! Som 40-plussare blev den fridfulla törnrosasömnen sakta men säkert ett minne blott och jag började låta som en högljudd flodhäst på natten. Inte så kvinnligt kan man tycka, men faktum är att ca 15% av kvinnorna i min ålder snarkar (för männen gäller det dubbla).
Snarkandet ledde till en försämrad sömnkvalitét.
Ibland vaknade jag på natten till mina egna snarkningar (om inte till en irriterad armbåge i sidan av min kära man, som var en gnutta skadeglad efter att jag i åratal klagat på hans påträngande snarkande). På morgonen hade jag ofta svullen och öm hals efter allt vibrerande. Många gånger kände jag mig inte utsövd utan snarare trött och hängig.
Jag uppsökte en hals-näs-öron-specialist, som inte kunde annat än att konstatera att mitt svalg var förslappat. Han rekommenderade att vända mig till tandläkare för att få en individuellt anpassad snarkskena. Det är en bettskena som man har i munnen på natten så att underkäken skjuts framåt, vilket leder till en friare luftströmning i svalget och mindre, eller inga, snarkningar.
Mitt besök hos tandläkaren slutade dock snopet. Det var absolut möjligt att tillverka en snarkskena till mig – men det skulle kosta en mindre förmögenhet; 900 euro. En dylik summa var jag inte beredd att hosta upp, modstulen återvände jag hem och fortsatte min bana som flodhäst.
Ända tills Hufvudstadbladet kom till min räddning!
En kolumn i HBL fångade mitt intresse i somras. I den skrev Moa om hur hon hade börjat sova mycket bättre sedan hon etablerat en ny vana – att tejpa munnen på natten.
Det bara måste jag ju testa!
Målartejp är bra till det mesta, även till att tejpa ihop munnen, tänkte jag och drog ett rejält lager tejp så att inte minsta lilla mungipa skulle ha en chans att glipa fram.
Glad i hågen somnade jag och sussade sött likt en näpen Törnrosa i sitt vackra slott (så näpen som man nu kan vara med tejpad mun :). Den sköna prinsessaslummern blev dock tvärt avbruten. Jag hade inte hade tänkt på att berätta för min man om mitt lilla test. Döm om hans förskräckelse när han kom in i sovrummet och såg sin till synes livlösa hustru ligga där i sängen med fasttejpad mun!
Fortsättning följer – stay tuned!
En tupplur på bryggan kan komma väl till pass trots att jag sover bra om nätterna nuförtiden :)