Det är inte lätt att vara toppidrottare, har jag återigen kunnat konstatera. Vinter-OS i Pyeongchang är avklarat och vi har fått glädja oss åt många fina prestationer. Min dominerande känsla har dock inte varit glädje, utan medömkan – det brukar bli så när jag följer med stora mästerskap.
Medlidandet föds inte av att se finska OS-deltagare misslyckas. De har försökt sitt bästa för att toppa formen och vara bäst när det gäller, vilket ibland räcker långt och ibland inte riktigt lika långt. Nej, det föds av all kritik som de får utstå. Det medaljtörstande finska folket följer OS-deltagarna som hökar och gapar ut sin besvikelse till höger och vänster om det inte strömmar in medaljer i rask takt. Det gör mig oerhört ledsen.
Som ex-idrottare vet jag hur vansinnigt mycket det krävs för att ta sig till toppen.
Åratal av hård träning i ur och skur, optimering av kost och vila, försakan av fester och annat roligt som övriga ungdomar roar sig med, ett starkt psyke som tror på sig själv trots bakslag, skador och kritik från en massa olika håll.
Därför känner jag extra mycket för alla som satsar för fullt på idrott. Var och en som tävlar i OS ger garanterat sitt allt. De förtjänar inte glåpord, hånfullhet eller smädelser. Vad de förtjänar är uppmuntran, peppande och support.
Är du idrottare eller tränare? Funderar du på hur du eller din(a) adept(er) ska bli mentalt starkare, för att bättra kunna handskas med eventuella motgångar, krav och kritik?
Häng då med på Finlands Svenska Idrotts seminariekväll den 6.3! Under kvällen diskuterar vi bland annat vad som krävs för att hålla träningsivern uppe, ätstörningar inom idrottsvärlden och hur man vänder motgång till framgång.
Läs mer och anmäl dig här senast den 27.2!
