Jag har börjat döstäda.
Nej, jag ska inte dö. Inte på länge än. Men när jag en vacker dag går hädan så ska inte mina barn behöva städa upp efter mig.
Min väninnas mamma gick bort i höstas. Hon hade varit sjuk en tid så det kom inte som en överraskning. Däremot blev det en stor överraskning hur mycket prylar mamman hade samlat på sig under åren.
Hela vintern har min väninna hållit på och städat och rensat efter sin mor. Vilket enormt jobb det har varit! Tänk att vid varje sak stanna upp och fråga sig; Vill jag ha det här? Vill någon släkting ha det här? Går det möjligen att sälja? Ska jag föra det till loppis? Eller bara slänga?
Detta vill jag inte att någon i min närhet ska behöva gå igenom!
Alltså döstädar jag. Det är förresten ett begrepp som myntades 2017 av Margareta Magnusson och som har blivit jättepopulärt, hennes bok "Döstädning - ingen sorglig historia" kom ut i höstas och köptes på studs av 20 länder.
Att rensa ut är för mig inte helt lätt, eftersom jag till min natur är Det-kan-vara-bra-att-ha –typen. Dock har jag insett att människan mår bättre av mindre saker, så jag har under årens lopp lärt mig att bli bättre på att gallra bort onödiga prylar.
Det avgörande var när jag kom på Frågan – en fråga som jag ställer till mig själv när jag tvekar om jag fortfarande ska behålla en pryl eller inte. Det jag frågar mig själv är:
“Kommer jag att sakna denna?”
Hittills har svaret alltid varit “nej”.
Vänner saknar man om de flyttar bort ur ens liv. Men om en handväska, som jag tycker är jättevacker men aldrig använder för att den inte passar ihop med någon outfit jag har, flyttar via loppis till ett annat hem, där den används dagligen, så nej, jag kommer inte att sakna den!
Testa gärna min fråga och berätta hur den funkade för dig!
Nu är det avgjort - jag behåller den röda!