Semestern hade knappt börjat när jag upptäckte ett fästingbett i naveln. Det usla lilla kräket blev inte taget på bar gärning, men hade inte förstått att undanröja alla bevis, utan kunde fastställas skyldig på basen av ett efterlämnat ben på brottsplatsen.
Ett efter ett dök symptomen upp; stel och ond nacke, huvudvärk, svullna lymfkörtlar, sjuka ljumskar och nedstämdhet.
Jag visste direkt vad jag drabbats av; borrelia!
Kännetecknen var exakt desamma som de föregående tre gångerna jag har haft oturen att insjukna i denna lömska åkomma.
Följande eftermiddag klev jag in på läkarmottagningen, förevisade bettet och berättade om symptomen.
Läkaren tog en skeptisk titt på det anspråkslösa bettet som inte var större än ett knappnålshuvud. Sen var det min tur att bli skeptisk. Jag fick göra en massa övningar – pricka näsan med pekfingret, stå på tå och på hälarna, gå ner i huk… Varpå herr doktor konstaterade att jag klarade av neurotestet fint och har nog inte drabbats av neuroborrelia. Med tanke på att bettet inte hade blivit rött eller svullit till en stor cirkel så tyckte han att besöket var undanstökat och jag var friskförklarad.
En gång i tiden skulle jag ha tackat för mig och gått hem, i egenskap av en lydig medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter såsom läkare. Speciellt olydig har jag väl inte blivit med åren, men nog utvecklat ett rejält lager skinn på näsan. Så jag frågade varför han undersökte mig för neuroborrelia, eftersom “vanlig” borrelia kan ge upphov till en rad olika symptom, däribland de som jag kände av.
“Du har rätt”, höll han med och tyckte att jag skulle gå hem och i en veckas tid följa med vartåt mitt mående började barka.
Jag rörde inte en minsta muskel i riktning mot dörren.
Envist satt jag kvar på stolen som en fastvuxen svamp. Han började förstå att han inte skulle bli av med mig så lätt.
“Man kan ju förstås ta blodprov och kolla om du börjat utveckla antikroppar mot borrelia”, klämde han ur sig till slut. “Ja men vad väntar vi på, fram med kanylen”, tänkte jag och avlägsnade mig via laboratoriet.
Idag – en vecka senare – ringde läkaren. Blodprovet var positivt. Jag hade alltså utvecklat antikroppar mot borrelia (nämnas bör att testet dock inte är 100% tillförlitligt men kombinerat med mina för sjukdomen typiska symptom så kunde diagnosen fastställas). Två veckors antibiotikakur sattes in på direkten.
Nu sitter jag här och är lite småförbannad faktiskt.
Det ska inte behöva vara så att klienten måste stå på sig och kräva att bli undersökt ordentligt! Dessutom vill jag påstå att varendaste en läkare i Finland bara MÅSTE kunna diagnostisera borrelia och känna till vissa grundläggande fakta, såsom att det inte alltid bildas en cirkelformad hudrodnad runt bettet, speciellt inte hos kvinnor.
Borrelia blir allt vanligare i Finland och sjukdomsfallen har ökat stadigt under de senaste 20 åren. I och med att det är fråga om en sjukdom som kan ge svåra följder så tycker jag att det är mycket allvarligt att läkarna inte har större kunskap om den. Alla patienter är inte psykiskt starka och orkar kräva grundliga undersökningar.
I mitt fall gick det bra, men jag vet att det finns många som känner sig sjuka men inte upplever att de får de undersökningar eller den vård som skulle behövas. Jag önskar er mental styrka – orka stå på er, ge inte upp och fortsätt tro på att allt kommer att bli bra!
Fästingen fick jag högst antagligen från katten, eftersom jag inte rört mig i skog och mark just då